Söndag
Mår inget vidare idag heller. Familjen är på kalas men jag stanna hemma och SOV!!! Jag brukar aldrig kunna lägga mig så men men så är de när kroppen behöver ta igen sig. Får passa på när Daniel är hemma.
Annars är det väl lugnt här. Har försökt sysselsätta min hjärna idag med för att slippa tänka men boken tog slut igår så det är biblioteket imorgon igen. Klarar inte en dag utan en bok..
Boktips mottages gärna!!
Den jag läste ut igår heter "Vårsol tinar fruset blod" av Pernilla Svedbergh. Jag kan varmt rekommendera den. Den fick upp mina ögon på flera ställe. Gud va tacksam jag är för min älskade man och våra barn! Livet är inte alltid lätt och rättvist!
Vårsol tinar fruset blod är en sann historia om en man som jag älskade.
Han hette Michael och är pappa till våra fyra barn. Den här boken handlar om vårt liv tillsammans. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Michael led av panikångest och social fobi, vilket gjorde att han utvecklade en svår depression. Så småningom kom den här depressionen att förändra hans personlighet. Att leva med Michael gjorde mitt liv till en ständig kamp för att överleva. Till sist sa mig självbevarelsedriften att jag måste lämna honom.
Det var när jag satt i tvättstugan och hade slagit mig själv gul och blå som jag förstod att jag inte orkade längre. Jag hade tänkt att det inte spelade någon roll om det var natt eller dag, eller om jag var död eller levande, för jag kunde inte mer. Jag insåg att jag höll på att gå under. Två dagar efter att jag lämnat in en skilsmässoansökan fick jag beskedet att jag var gravid med vårt fjärde barn.
Jag hade bestämt mig för att lämna honom, men passionen var starkare än intellektet.
Dagen då beslutet om skilsmässan skulle gå igenom eller inte kom. Jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle göra. Beslutet var ju så avgörande. Till sist kastade jag krona eller klave. Det blev krona, vilket medförde skilsmässa i november nittonhundranittiofyra. Trots detta delade vi båda en önskan om att en dag kunna leva vårt liv tillsammans igen.
I februari månad nittiosex sa jag till Michael att «så här kunde vi ju inte leva.» Jag ville att vi skulle bryta på riktigt. Jag vet inte om detta var fingret som tryckte på utlösnings knappen. Michael hade sökt upp företagsläkaren och fått antidepressiv medicin utskriven. Prozac var ganska ny då. På svenska hette den Fontex . Den var ganska omdebatterad. Efter att ha använt medicinen i tre veckor gick Michael tillbaka till läkaren och sa: «Den hjälper inte ett enda dugg.» Då dubblade läkaren dosen och katastrofen blev ett faktum: En dag i april hade Michael tagit sitt liv. Han hade skjutit sig och det var ingen vacker syn, enligt en kvinnlig polis på platsen. Tror hon att jag trodde det? «Vad skönt att jag inte blir änka» var min första tanke.
Det fanns ingen återvändo. Jag kunde inte söka tröst i det som varit och jag såg heller ingen framtid. Men jag hade fyra barn och en skyldighet att leva vidare. Kärleken till barnen blev min drivkraft. Direkt efter Michaels död började jag skriva om alla tankar, känslor och händelser. Det är det materialet Du nu håller i Din hand. När du läser den här sanna berättelsen, kom då ihåg att det är Min sanning. Michael tog med sig sin och höll den hårt, när han vandrade på den mjuka stigen genom skymningsgräset...
Pernilla Svedbergh
Att kunna behålla sina vänner är en större konst än att vinna dom.
Annars är det väl lugnt här. Har försökt sysselsätta min hjärna idag med för att slippa tänka men boken tog slut igår så det är biblioteket imorgon igen. Klarar inte en dag utan en bok..
Boktips mottages gärna!!
Den jag läste ut igår heter "Vårsol tinar fruset blod" av Pernilla Svedbergh. Jag kan varmt rekommendera den. Den fick upp mina ögon på flera ställe. Gud va tacksam jag är för min älskade man och våra barn! Livet är inte alltid lätt och rättvist!
Vårsol tinar fruset blod är en sann historia om en man som jag älskade.
Han hette Michael och är pappa till våra fyra barn. Den här boken handlar om vårt liv tillsammans. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Michael led av panikångest och social fobi, vilket gjorde att han utvecklade en svår depression. Så småningom kom den här depressionen att förändra hans personlighet. Att leva med Michael gjorde mitt liv till en ständig kamp för att överleva. Till sist sa mig självbevarelsedriften att jag måste lämna honom.
Det var när jag satt i tvättstugan och hade slagit mig själv gul och blå som jag förstod att jag inte orkade längre. Jag hade tänkt att det inte spelade någon roll om det var natt eller dag, eller om jag var död eller levande, för jag kunde inte mer. Jag insåg att jag höll på att gå under. Två dagar efter att jag lämnat in en skilsmässoansökan fick jag beskedet att jag var gravid med vårt fjärde barn.
Jag hade bestämt mig för att lämna honom, men passionen var starkare än intellektet.
Dagen då beslutet om skilsmässan skulle gå igenom eller inte kom. Jag var förtvivlad och visste inte hur jag skulle göra. Beslutet var ju så avgörande. Till sist kastade jag krona eller klave. Det blev krona, vilket medförde skilsmässa i november nittonhundranittiofyra. Trots detta delade vi båda en önskan om att en dag kunna leva vårt liv tillsammans igen.
I februari månad nittiosex sa jag till Michael att «så här kunde vi ju inte leva.» Jag ville att vi skulle bryta på riktigt. Jag vet inte om detta var fingret som tryckte på utlösnings knappen. Michael hade sökt upp företagsläkaren och fått antidepressiv medicin utskriven. Prozac var ganska ny då. På svenska hette den Fontex . Den var ganska omdebatterad. Efter att ha använt medicinen i tre veckor gick Michael tillbaka till läkaren och sa: «Den hjälper inte ett enda dugg.» Då dubblade läkaren dosen och katastrofen blev ett faktum: En dag i april hade Michael tagit sitt liv. Han hade skjutit sig och det var ingen vacker syn, enligt en kvinnlig polis på platsen. Tror hon att jag trodde det? «Vad skönt att jag inte blir änka» var min första tanke.
Det fanns ingen återvändo. Jag kunde inte söka tröst i det som varit och jag såg heller ingen framtid. Men jag hade fyra barn och en skyldighet att leva vidare. Kärleken till barnen blev min drivkraft. Direkt efter Michaels död började jag skriva om alla tankar, känslor och händelser. Det är det materialet Du nu håller i Din hand. När du läser den här sanna berättelsen, kom då ihåg att det är Min sanning. Michael tog med sig sin och höll den hårt, när han vandrade på den mjuka stigen genom skymningsgräset...
Pernilla Svedbergh
Kommentarer
Trackback
