Blandade dikter
Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött.
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!
Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.
Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.
Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.
Är det du, är det du,
allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa,
vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro. Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag. Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå
Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
Står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer lyckan går,
Du förbliver Fader Vår.
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
