Veronicas vardagstankar och lite allt möjligt!

Var hemma hos mamma och pappa för att lämna Alma som ska va i Bjärnum i natt. Märkte när jag reste på mig att jag fick "kramp" nertill i magen och började fatta misstankar. Vaknade nämligen med huvudvärk och illamående imorse och började då fundera på om det kunde va dags idag.

Var iväg och handlade efter Bjärnums-besöket och sen hem för att gå på toa och där upptäcker jag att slemproppen har gått.

Ringde syster Jessica för att berätta. Hon har ju sagt att det kommer att ske i natt så vi får se. Men jag har ju fortfarande ont i magen så visst är det på gång =) Nu känns bara väntan lång.

Återkommer med info.. =)

18.20 ringde förlossningen precis men hon kunde inte råda mig till varken eller. Hon sa först att jag skulle vänta för man ska inte kunna prata sig igenom en värk och det kan ju jag. Men när jag berättade om Almas förlossning så såg hon annorlunda på det och sa att jag kanske kunde vänta lite men fick givetvis komma in om jag kände mig orolig.

Minns inte vad klockan va men jag sa till Daniel att vi får nog ta och köra in nu. Det är lika bra för jag vet inte hur snabbt detta går. Skrev med Érika på msn och när jag stod där och hade en värk så kände jag hur det började trycka neråt så jag skrev till henne att vi åker nu. Daniel blev ju stressad när jag sa till honom att vi skulle åka. Sa inte hur bråttom det va men han fattade nog, han känner ju mig. =)

Så in i bilen och regnade gjorde det. Då har givetvis vindrutetorkaren gått sönder, varför inte liksom.. Så snabbt som bara den fick Daniel springa in på Shell och låna och fixa grejor sen bar det av mot CSK.

Resan dit kändes som en evighet och jag skällde på Daniel för att han körde för fort, precis som när vi var på väg när vi skulle ha Alma. Men när vi kommit till Önnestad så brydde jag mig inte så värst mycket för då tryckte det verkligen på. Jag kämpade som ett djur för att inte krysta, utan försökte andas mig igenom det istället.

Vägen från parkeringen till förlossningen kändes minst lika lång som bilfärden. Ville ju inte sitta i en rullstol heller eftersom det tryckte. Upp och ringde på klockan, tog en stund innan nån kom och jag hann tänka att "jag kommer föda här i éntren". En dam kom och mötte oss och frågade om det va bråttom, jo tack ganska så. Hur ont har du frågade hon, inte så mycket nu längre, nu trycker det mest på. Hennes ögon blev ganska stora och hon svarade att hon skulle se om det fanns nåt rum ledigt, precis som jag va på ett jäkla hotell. Men men jag fick det sista rummet iaf. Dom fick hämta in extra personal för där va så mycket att göra. Och jag mitt pucko ber så klart om ursäkt för att jag kommer och stör dom och stressar dom.

Karin som den ena av dom hette sa åt mig att klä av mig på överkroppen. Ja men byxorna då, frågade jag. Ja men dom tar vi sen, vi ska först sätta ctg och kolla värkarna. Men jag måste ju krysta.. Hon bad mig lägga mig ner men det gick inte så väldans bra, jag kunde inte sitta på rumpan så jag kunde lägga mig. Då fattade hon HUR bråttom det va. Trycker det så mycket frågade hon. JA!! Av med byxor och allt. Akutlarm och ut i korridoren och skrek på personal. Jag upp på britsen med hjälp av damerna. Fick vältra mig över på nåt sätt haha. Marianne som barnmorskan hette undersökte mig och sa genast att barnet kommer nu. Jo tack jag känner det sa jag. Då va klockan 19.28 och 19.31 är min gosse ute. Vattnet gick där när hon undersökte mig.

Daniel va tvungen att gå på toaletten och när han kom tillbaka frågade han om jag tagit bedövning. Marianne skojade med honom och sa, jo hon har fått allihopa. Han bara VA!? Nej då här hinns inte med nån bedövning inte, sa Marianne. Det passar mig utmärkt sa jag för jag vill inte ha nåt =) Lustgas kan du få om du vill. Nej tack, nu ska barnet bara ut så det behövs ingen bedövning.

Jag kände mig så trygg och självsäker med mig själv, Daniel och personalen. Och det är guld värt! Särskilt när det går så fort som det gjorde.

Lilla Viggo kom ut i en och samma krystvärk. Jag gav mig fan på att nu ska han ut. Jag frågade om det va bebisens huvud som jag kände och Marianne sa ja. Då tänkte jag att bebisen ska inte sitta fast utan den ska UT så jag tryckte, grymtade, skakade, och tog i för kung och fosterland och ut kom han. Snabbt som bara den. Jag fick så mycket beröm för min styrka och mitt sätt att klara av och hantera krystvärken. Eller ja för allt egentligen så ett tag stod vi och bara berömde varandra. Det va en gång som jag frågade, vad ska jag göra nu, krysta eller bara vänta tills nästa? Gör som du vill men krystar du så måste du flåsa för så som du tar i så kommer han att komma alldeles för fort. Så jag flämtade med alla dom andra där inne hihi. Alla 4 flämtade som andfådda hundar. Lite roligt!

Ut kom Viggo och jag blev helt överlycklig och överväldigad av all kärlek och lycka! Hade alltid velat ha kvar den känslan som man har precis när man fått upp sitt barn till bröstet. Från det att man ser att barnet kommit ut tills man har det hos sig är obeskrivliga känslor. Jag försökte förklara för Daniel men det gick inte.

Jag frågade Daniel vad det va för nåt? Pojke mimade han med tårarna i ögonen, han kunde inte ens säga det högt. Jag började böla och frågade då om hans fötter, dom är fina svarade Daniel lite tveksamt så jag fick titta själv. Och dom va fina, den ena va lite böjd bara men ingen fara. Underbara fina Daniel!!

Ja, sen va det ju det därra vanliga tråkiga efteråt. Tvättas, tryckas, sys (hade en liten bristning bara som dom sydde för att det inte skulle gå upp), åh ja jag va så kissenödig efter detta så jag grät. In på toa och kissa och sen få skölja av sig nertill. Ännu en underbar känsla!

10 minuter efter att Viggo föddes frågade jag lite försiktigt, inte för att stressa er men när får jag ringa? Jo, dom skulle ju bara bli klara sen skulle jag få ringa. Ville ju berätta för Alma och för morfar, tänk att morfar äntligen fick sin Anders.

Hm, hade kunnat fortsätta hur länge som helst men känner att jag nog har fått med det viktigaste just nu. Ska skriva mer sen men för er läsare tror jag att det räcker så här. Resten sparar jag till mig själv =) Allt är ju inte av intresse att läsa för andra.



BB-kortet på Viggo innan vi åkte hem på söndagen.

Var hemma hos mamma och pappa för att lämna Alma som ska va i Bjärnum i natt. Märkte när jag reste på mig att jag fick "kramp" nertill i magen och började fatta misstankar. Vaknade nämligen med huvudvärk och illamående imorse och började då fundera på om det kunde va dags idag.

Var iväg och handlade efter Bjärnums-besöket och sen hem för att gå på toa och där upptäcker jag att slemproppen har gått.

Ringde syster Jessica för att berätta. Hon har ju sagt att det kommer att ske i natt så vi får se. Men jag har ju fortfarande ont i magen så visst är det på gång =) Nu känns bara väntan lång.

Återkommer med info.. =)